Anonym från Colombia

eye-witness_story

17 augusti 2003

Ack! Jag var förskräckt. Igår var en fruktansvärd dag. Det kunde jag inte tro. Allt började på samma gång. Min mamma fyllde 42 år gammal. Hon var så glad medan hon pratade i telefonen med min store bror som bodde i USA. Han ville gratulera min mamma.

Det var två av mina systrar och jag som gjorde en liten fest för att fira hennes speciella tillfälle. Det var en stor känsla av djup glädje runt omkring. Vi trodde att det skulle vara en härlig dag för henne. Vi satte oss runt henne igår och fem minuter senare exploaterade en bil 200 meter från vårt hus. Fönsterrutorna bröts i bitar, takstolarna blev plötsligt trasiga och några tak föll i gatan.

– Kära Gud, hjälp oss! Det var en skrämmande stund. En soldat började skrika: – De dödade min vän! De dödade min vän! Man kunde känna fruktan i hans ord. Man kände bävan i hela kroppen. Sedan började soldaterna skjuta mot gerillasoldaterna. Det var ett kaos! Min familj och jag gömde oss i rummet längst in där gevärskulor inte skulle nå fram till oss.

Vår tillflykt var Gud. Vi trodde at han hör alla böner, då bad vi till Gud: – Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull… Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen. (Psalm 23).

Jag var bekymrad över min familj eftersom jag älskar dem. Jag ville inte dö, jag var en trettonåring och tänkte att det fanns otaliga saker som jag inte har gjort i livet. Jag förstod inte vad egentligen kriget handlade om och inte heller varför man så ivrigt vill behärska andra människor. Gerillan är Colombias undergång, det vet man. Det vet alla!

Min familj och jag väntade hela natten och hoppades att det gick bra för våra grannar. Vi gick ut på morgonen och tittade på gevärskulor som fanns runt dörrarna, allt som var förstörd. Det var blod på gatan där bomben exploaterade. Vi kunde inte göra någonting mer än vänta till rädslan försvann.

22 juni 2005

Jag ville inte gå. Det fanns ingen förhandling för att nå en överenskommelse. Önskedrömmar fanns inte längre. Vi packade ihop våra väskor med två par jeans och fem blusar. Det var bättre att flytta till Costa Rica än bo kvar på en plats där mina syskon och jag skulle dö eftersom gerillan letade efter oss. De ville att min pappa skulle betala för sin dåliga och skumma affär med dem. Det visste min mamma inte, inte mina syskon och jag heller. Våra känslor var knäcka. Varför måste man lämna sitt hus, sina kompisar och sina släkter? Det var ett vanvett fastän det skulle vara bra för oss.

04 december 2012

Jag längtar efter dig min kära Colombia. Jag längtar hem. Det finns ingen som kan vara vackrare än dig. Vi får börja om igen i ett annat land och jag är trött på detta. Jag blir så arg på mitt arma öde även om det är ett sätt för att ta hand om oss själva. Jag fick nya kompisar i Costa Rica och kunde bemästra den sorgliga situationen som gjorde att vi fick fly från vårt hemland. Det enda jag vet är att Sverige ligger i Europa och där finns frihet och att man kan studera vidare. Man kan ha ett bättre liv.

16 mars 2015

Min familj och jag har förlorat en del av oss och så småningom blivit en del av annan kultur. Man får förstärka sig själva annars förlorar man förhoppningen. I år minns jag dagarna där vi bodde i Colombia. Det fanns krig men min familj och jag var bra eftersom vi levde tillsammans och delade allt med varandra. Vi lärde oss att hjälpa andra, att dela maten och framför allt vi lärde oss att tacka allt som Gud gav oss och som han ger oss varje dag. Det finns en mening för att min familj och jag är här i Sverige, jag är säker! Vi rymde hemifrån för många år sedan och det känns som det hände i går. Man kan få agg men det får jag inte eftersom jag tycker att man får betrakta den bra sidan av allt även om det är en svår situation.

Project Details:

Berättelser

Category