Marina Walijan

eye-witness_story2

DAGEN NÄR TALIBANERNA ERÖVRAT MAZARE SHARIF.

Mazare Sharif är den största staden i norra Afghanistan. Det var en helt vanlig dag, ingen kunde förvänta sig att kriget började i dag. Folket blev chockade, ingen visste inte vad man skulle göra, människorna kunde inte gå ut eftersom de var mycket rädda och kände rädsla. Denna dag var den värsta dagen för det afghanska folket. Min familj lämnade omedelbart landet och flydde över gränsen till Uzbekistan.

Uzbekistan är ett stort land som gränsar till Afghanistan, det är ett mycket stort land och mycket lugnt, där fanns aldrig kriget. Första tiden var det mycket svårt för min familj eftersom de kom oväntat och hade övergett allt i Afghanistan. 1993 föddes jag, jag var den yngsta av systrarna, 4 år senare föddes min bror så vi är fem systrar och en bror. Jag är född i Uzbekistan men fick inte medborgarskap. För det afganska folket är det mycket svårt att bo där. Vi hade aldrig samma rättigheter som medborgare även om vi bodde där i vi 20 år.

Jag gick till skolan i 9 år och fick grundutbildning, jag kunde inte fortsätta mina studier, för att kunna fortsätta var jag tvungen att betala extra pengar. Uzbekistan tog oss aldrig för sitt folk, vi kunde inte få jobb, det var mycket skillnader mellan invandrare och medborgare. Ja, vi levde i ett underbart land, och vi visste inte vad är ett krig var, vi kände oss trygga men inte fria. Vi har alltid haft en rädsla för att vi återigen kommer att utvisas till Afghanistan. Vi var tvungna att lämna landet för att vi hade inget annat val, vi kunde inte åka hela familjen eftersom bara en del av familjen fick svensk visum.

Först kom mina systrar till Sverige, sen efter 3 år kom jag, det var sommar, staden var mycket fin och vädret var jätteskönt. Första tiden var den svåraste tiden för mig, jag kände mig ledsen för att jag hade lämnat mitt halva hjärta, mina föräldrar, min bror, kvar i Uzbekistan. Det var svårt för mig på grund av att allt är annorlunda än i mitt hemland: språk, kultur, samhälle. Jag tycker, att svenskarna inte är så öppna som människorna i mitt land, i deras ögon finns rädsla för oss, de är rädda för att prata med oss, kanske för att vi kom från landet som har krig. Först tänkte jag att de alla är så här men det finns en del som är mycket snälla och pratsamma.

Jag drömmer om dagen när kriget ska sluta, då kan jag åka till Afghanistan och se allt med mina egna ögon för jag har inte varit där.

Project Details:

Berättelser

Category