Alexandra Altamarcorrea Colombia

AlexandraAltamarcorreaColombia

27 maj 2001 | Attacken mot polisen

Idag är det söndag. Dagen började väldigt tidigt och vi tänkte att det skulle bli en vanlig dag, men en vanlig dag för oss i Caquetá, Colombia är inte detsamma som för andra. Jag gjorde läxorna på morgonen och vi skulle äta middag. Klockan var 19:00 och några människor var i kyrkan. Polisstationen låg nära kyrkan. Ingen föreställde sig att gerillan skulle gå ner i avloppet och sätta en bomb under polisen och  kommunhuset som exploderade en stund senare.

Explosionen drabbade många människor. Folket var så rädda, de sprang till kyrkan och gömde sig för att ta tillflykt. Det var hemskt! Jag hörde att det fanns cirka sex döda, varav ett barn. Han halshöggs och dog. Det var en katastrofal dag för alla, många oskyldiga människor påverkades av terrorismen.

Jag vet att varje gång vi kommer att promenera genom kommunhusets framsidan ska vi se de förstörda byggnaderna och den dagen ska återkomma till våra sinnen.

13 september 2002 | Systrarna

Det var en mycket fruktansvärd och sorglig dag men för andra var den glad. För några timmar sedan detonerade en bomb. Alla var vettskrämda och sprang för att se vad som hade hänt. Ett hus hade exploderat och det blev ingenting över av detta. Man kunde se skalper och kroppsdelar liggande på gatan och i träd. Folket sa att det var ett misslyckat försök av två systrar för att tillverka en bomb.

Denna incident påminner mig om den tragedi som hände för bara en vecka sedan här i San Vicente del Caguan, Caquetá. Fyra män från gerillan letade efter en tjej som bodde nära oss. Men hon var inte hemma, det var bara hennes äldre syster. Gerillan kom in med våld i huset, de var fast beslutna att genomföra sin plan. Den äldre systern frågade dem varför de letade efter sin syster, så  de svarade, snabbt och utan att tänka så mycket:

– Vi kommer att döda henne.

Sedan bad hon dem med tårar i ögonen att låter henne säga hej då till sin syster. De accepterade detta. En halvtimme senare kom den kvinnan hem. När hon kom träffade hon dem. Gerillan gav systrarna 5 min så hon kunde säga adjö till sin äldre syster. Efter den förflutna tiden tog de henne åt sidan ochsköt henne hänsynslöst i huvudet i närvaro av hennes syster. De gick kort därefter.

17 augusti 2003 | Bilbomb

Den natten var den svåraste jag upplevt i hela mitt liv. Hela min familj skulle träffas den 16 augusti men tragedin som föll över oss gjorde den dagen oförglömlig. På kvällen varnade en granne oss om en bil som stod parkerad på vägen. När vi gick ut för att se vad som händer då samtidigt närmade sig armén till misstänkt bil. Just då, i det ögonblicket bilen exploderade och lämnade många döda soldater kastad på gatan.

Det var fruktansvärd kaos eftersom soldaterna var arga. De skrek och sköt överallt. Gevärskulorna träffade överallt, på gatorna, i hemmen, på träd mm Vi gick snabbt iväg till rummet och sökte någon typ av skydd och fruktade för våra liv. Vi kände enorm terror, förtvivlan, och frossa som gick genom våra kroppar. Skottlossning och skrik som närmade sig. Vi visste inte vad vi skulle göra! Vår enda säkra tillflykt och vårt skydd var Gud i vars händer vi satt våra liv.

Idag, när vi äntligen kunde gå ut såg vi allt förstört, ca 70 hus inklusive vårt eget. Det fanns bland spillrorna träd i husen, skadade människor och övrigt.

03 december 2003 | Gerillan

Vi är trötta, vi vill inte stanna kvar längre i Caquetá. Vi är rädda! Dessa har varit de svåraste åren vi har levt. När president Andres Pastrana började fredssamtal med gerillan var staden utrymd från militären. Polisen lämnade endast civila.

Vid det här laget har gerillan stärkts. De har stulit bilar och pengar åt människor och tagit dem till sina gömställen. Samtidigt som de förhandlar går viktiga personer från andra länder in och ut ur staden. När dessa människor och gerillan träffas låtsas de behandla människor väl. Men när de avgår är vi tvungna att följa de absurda lagarna de bestämmer. De dödar människor utan anledning och vi kan inte säga något.

Igår hade en vän till familjen punktering på hennes cykel och hon drog den. Gerillan körde en bil och hänsynslöst körde de över henne, hon dog ögonblickligen. Människor försvinner, människor dyker upp i floden, amputerade, utan organ och i vissa fall med magen full av sten. Dessa människor gör stora skador, de förstör familjer. Jag känner bara skräck och vanmakt att jag inte kan göra någonting. Varje dag lever vi i rädsla och utan att veta vad som ska hända med någon i vår familj. Vi kan inte gå ut och handla mat på grund av rädsla.

25 februari 2004 | De brände allt

Regeringen insåg detta och bestämde sig för att avsluta förhandlingarna. De gav gerillan åtta timmar för att försvinna (?). På samma natt flydde de och brände allt de hade, husen, bilarna, det var en skrämmande natt. Hela staden brann i lågor. Armén ska äntligen komma och vi kommer att ha lite lugn.

23 juni 2005 | Att fly till Costa Rica

Vi kunde inte fortsätta att lida på detta sätt. Våra liv var i fara varje minut. Vi var tvungna att fly därifrån eftersom gerillan krävde oss på pengar varje månad och vi kunde inte betala den. Om vi inte betalade då skulle de ta hämnd och döda en av mina systrar som betalning. Det var på grund av min pappa, han gjorde skumraskaffärer och vi visste ingenting. Gerillan letade efter oss.

För ett år sedan bestämde vi oss att fly och resa till huvudstaden. Vi packade ihop lite kläder i våra väskor. Regeringen har hjälpt oss. Vi har gömt oss länge och även vi sovit på golvet. Vi hade brist på mat och det fanns inget jobb heller.

Igår flyttade vi till Costa Rica. Alla säger att det är bättre men jag är så rädd. Vi undrar vad vi ska göra, att flytta till ett främmande land är aldrig lätt.

Käre Gud, vad händer med våra förhoppningar, våra drömmar, våra släktingar, mina vänner? Jag vet inte om jag kommer att orka.

23 februari 2006 | Förlora inte hoppet!

Vi kom tomhända. Ack! Det har varit svårt för oss. Vi har ingenting, inga möbler, ingen TV, inget kylskåp, ingen säng, ingen mat och inget hopp. Vissa människor har hjälpt oss så vi kunde hyra ett hus. Min storasyster ska börja arbeta, hoppas att det går bra.

Jag är sjuk, jag har legat en månad på sjukhuset medan en av mina systrar är ensam hemma . Jag har ingen styrka för att röra mig. Läkaren säger att det inte finns något blod i min kropp och jag väger bara 38 kilo. Jag har ingen styrka för att äta maten. Jag är trött och vill gå härifrån.

04 december 2012 | Till Sverige

Varje dag är en kamp, vi längtar mycket efter vårt hemland. Men vi försöker med all vår kraft att komma vidare. Pengarna räcker bara för att köpa nödvändigheter. Så vi har pratat med regeringen och de har kommit överens om att hjälpa oss.

Nosotros vamos a viajar a Suecia! – Vi ska resa till Sverige!

Jag är trött på att folk inte förstår eller ser bortom sina näsor. Vi flydde, vi var hungriga, frusna och vi kände smärta, sorg och förtvivlan. Vi var diskriminerade, hotade, förföljda och trakasserade och det har inte blivit bättre i Costa Rica. Så, vi har inte något annat val än att fly en gång till.

Project Details:

Berättelser

Category