Jurgita Gliebiene-Eidike

JurgitaGliebiene-Eidike

Jurgita Gliebiene-Eidike

Den 21 mars 2015, Sverige

Morgon. Utanför fönstret ser jag snö, även om det igår var möjligt att se vårens blommor som badade i den första varma solens strålar. All den skönheten är gömd under snön idag. Jag undrar  om det är  vinterns farväl. Idag är det  lördag och det är underbart, mitt kaffe har en speciell smak- lördagssmak. Det är ganska tidigt, alla sover hemma och det ger mig en fantastisk möjlighet att vara en liten stund med mig själv. Bara jag ,en kopp kaffe och ett flöde av tankar…

Snart blir det tre år sedan vi lämnade Litauen. Där har mina föräldrar  stannat kvar samt en syster med sin familj. Och jag är mycket tacksam att det finns ett mirakel av teknologi som Skype och det ger oss möjligheter att hålla kontakt från olika länder. Självklart menar jag inte sådana länder som Nordkorea som är det mest slutna landet idag under den kommunistiska diktaturen styrd av Kim Jong-Un. Om det landet vet vi bara så mycket som berättas därifrån av människor som flytt därifrån. Nordkoreanerna är strängt övervakade och är isolerade från all information om vad som  händer i världen. Som ett sätt att kontrollera samhället, används våld, tortyr, svält och mord. Förstås att gäller i detta land inte några mänskliga rättigheter, tyvärr. Jag hoppas att FN-Förenta Nationerna vidtar några åtgärder för att stoppa den mardrömmen.

Sedan tänker jag att Ryssland, som är en av de fem parlamentsmedlemmarna i FN, krigat med Ukraina mer än ett år. Det ukrainska folket vill inte mer vara under ryskt herravälde. De vill separera från Ryssland för att bli en självständig stat. Hela Europa stöder Ukraina, försöker tämja V. Putin med olika sanktioner för Ryssland och även om ekonomin i Ryssland blöder, upphör inte den diktatorn i öst att döda det ukrainska folket. Det för mig att tänka på den långa tid och det myckna arbete EN människa behöver från sin födsel till att bli vuxen, medan det bara tar en sekund att ta bort livet. Jag kommer inte att nämna hur många som redan har dött där. Tårar strypt mig…

Fram bakom molnen kommer solen och det får mig att tänka positiv. Jag vill le när jag minns fredag den 20-e mars. Det var Internationella Dawns Syndrom dagen och under gårdagen var det många som valde att sätta på sig udda strumpor runt om i hela Sverige. Genom olikfärgäde strumpor sprids budskapet om  allas lika värde- det är fantastiskt.

Min familj är redan vaken och det spelar ingen roll vilket vädret är på andra sidan av fönstret, jag är lycklig här och nu.

Project Details:

Berättelser

Category